Idag på morgonen var det dags för återbesök hos läkaren. En läkare jag tycker väldigt mycket om. Även om han säger att han inte förstår att jag fortfarande har så ont och dålig rörlighet i armen då många andra i liknade situationer som jag alltid blir bättre...Jag vet att han inte menar det men sättet han säger det ger en antydning till att han inte tror mig. Även om jag vet att han gör det för annars hade han inte hjälpt mig så mycket som han gör. Fick meddelat att deras nya psykolog ska sluta nu i sommar så det dröjer ytterligare innan jag får träffa nån då dem måste anställa nån först. Bröt ut i garv när han sa det. Försvarsmekanism. Det är så jävla typiskt. Samtidigt är det väl bra att jag inte hade hunnit bli kallad till denna person och gått hos honom och sedan fått börja om ytterligare en gång... Prata om att vi skulle starta ytterligare en ny omgång med röntgen och ultraljud och hela den proseduren igen för att se om dem har missat nåt. Kan tycka att det är bra även om det kommer att bli väldigt jobbigt att börja flyga och fara igen.
Sedan var det prat ang min depprition och ångest. Han fråga om jag tänkte på döden och självmord osv. Ja dagligen svarade jag. Hade varit så mycket enklare att lägga sig ner och dö än att sitta i sitt jävla hörn i soffan som en jävla grönsak och ruttna bort. Det är inget värdigt liv. Men samtidigt sa jag att jag kommer inte lägga mig ner och dö så länge jag har djuren. Dem är min räddning. Jim klarar sig bra. Kanske bättre utan mig då han slipper mig som belastning. Han hjälper mig med djuren så mycket men det skulle inte kännas bra att lämna djuren till honom helt själv så han skulle bli påtvångad nåt han inte vill. Då katterna i grund och botten är mina att det var jag som ville ha dem. Han frågade även ang mina drömmar om barn och då kom tårarna. Berättade allt och han gav mig lite allternativ att välja och gå för att slippa väntetid på salghrenska även om det då kostar lite. Inte så mycket som jag trodde så det kanske är ett alternativ lite längre fram beroende på vad som händer på den fronten. Även  mycket tankar om livet och hela min situation. Kort och konsivt så just nu är depritionen stora tjuven i dramat. Lusten att ta tag och fixa nåt. Hoppat att någonsin kunna bli bättre. Lusten att umgås med folk, kunna visa känslor, Han frågade om jag kunde vara glad och mitt svar var att jag vet när folk förväntar sig att jag ska le och då ler jag... Väldigt patetiskt men sant svar. Jag älskar min familj och mina vänner så fruktansvärt mycket och känslorna på insidan sprudlar av värme och kärlek till dem. Men att kunna visa det på utsidan är svårt. Fick lite nya mediciner bla antideprisiva. Hoppas innerligt att dem hjälper. För det var 98 tavletter för 1132 kr. Nu får vi se vart 

S*Musslan Camomille har varit här på date med Kalle. Nu väntar vi på att det har tagit sig där.
Har även glömt att säga att det har tagit sig mellan honom och S*Nattjaktens chutney och det är nu inte långt kvar tills beräknad nerkomst. Mer under planer.

Nu är han här våran nya lilla prins. Bluesrags Bull City Red. Här hemma kallas han Bullen.
Denna underbara prins tog våra hjärtan med storm. Så självsäker katt och vilken underbar flock vi har som välkomnar han med öppna armar.
Idag har det varit underbart väder så vi har hängt på terrassen för massa mys i det härliga vädret.

Vilken lycka =)
I fredags så åkte jag och Lotta tillsammans med Izor Aygo och Loppan ner till Örebro.
Vi ”slängde” in katterna på hotellrummet och begav oss för att äntligen hälsa på Bullen han skulle ju äntligen få följa med hem på söndag efter utställningen.
Alla papper skrevs och det kändes så skönt att nu var han äntligen våran.
Efter ett par timmar så var det dags att bege sig tillbaka till hotellet. Det blev 1,5 timme sömn den natten för mig och Lotta då katterna turades om att leva livet.
Lördagen kom och det var dags för utställningen och jag var lite osäker på att ställa Izor eller inte efter vad som hände på Spinneriet… Vi hade Åsa och henne har vi haft innan som domare och jag tycker hon är kanon. Problemet var bara att hon hade en elev från Italien. Ähh må det bära eller brista. Bar upp Izor inte iordninggjord nåt för jag ville inte stressa han och bara slängde ut snabbt till Åsa att detta bara är ett test då han blev skrämd sist och det är därför han såg ut som han gjorde. Åsa klämde och kände lite och klämmer ut sig – Inte ett tecken  på att han har blivit skrämd Underbar liten pojk. Fy fan va glad jag blev. Dock medans Åsa skrev bedömningen så ville eleven klämma och känna på Izor. Då fräste han och hade hundra ben och inte ville. Men så länge Åsa hade honom så var han som vanligt. Han fick sitt cert och skulle stanna kvar till ”Biv” men dem var bara två skogisar i detta moment så ingen biv rosett delades ut =( I alla fall den andra skogisen var fullpälsad och i mina ögon väldigt vacker. Åsa började med att tala om vilken fantastiskt päls han hade osv. Och så vänder hon sig till oss och säger att även om denna gossen inte har lika mycket päls så det han har väger upp i kvalete och han är mycket starkare i alla andra drag så han ska till min nom. Va fattade nog ingenting ska vi upp i nom =) Detta som bara skulle vara test. I alla fall i nom mötte vi en sibbe och jag hade fortfarande inte gjort nåt åt pälsen och detta blev vårat fall. Men med fasit i hand så har allt en mening och jag är så glad att vi inte kom upp i panel. Då detta är det enda negativa jag har att säga ang utställningen… Medans assistenterna bar upp katterna på scen så spelades det hög musik och när katterna skulle presenteras så var volymen på micken väldigt hög så i detta moment så tror jag att Izor hade blivit skrämd ifall han hade varit där.
Söndagen kom och jag gjorde fortfarande inte nåt åt pälsen. Dels så ville jag fortfarande inte stressa honom och sedan visste jag att Izors ärkerival underbara Xantos en 6 årig suprime som tar bis nio av tio gånger. Vi hade en domare jag aldrig hade haft och Izors kroppsspråk sa att han inte riktigt tyckte detta var trevligt men accepterade det. Vi fick vårat cert idag med men åkte ut emot Xantos. Det har vi ju aldrig gjort innan =) Han tog bis sedan i panelen. Men så glad jag blev. Veta att jag kan fortsätta ställa min lilla prins att det var lokalen på spinneriet som gjorde det. Nu är det bara två cert kvar till grand. Dock ett utlänskt.
Ninni och Jerkers son kom med Bullen till utställningen och det var dags att bege sig hemåt. Vilken fantastisk katt han låg och sov nästan hela vägen. Vaknade till och började prata lite vid Nääs slott men när han märkte att han inte fick någon större respons la han sig och sov resten av vägen hem.

Vilken fantastisk flock vi har. Izor och Bullen klickade bäst. Kalle tycker han är ok. Gustav är fjantig och fräser men går gärna fram och nosar på hans villkor. Han gjorde likadant med Izor och Kalle och slutade när han kom på att han inte blir av med dem =). Hundarna är nyfikna men välkomnar varmt Bullen.

Bullen som är en sådan fantastisk social och trygg katt är gärna med överallt. Spinner högt som en motorsåg och är väldigt fäst vid Jim =) Så glad över detta.

Bullen tycker hundarna är lite läskiga. Frodo mer än Tira. Så måste man gå förbi dem alldeles för nära så måste man göra det med ragg. Men han har aldrig visat en tendens att lägga sig och trycka någonstans. Så detta kan ju bara bli bättre och bättre nu när det har börjat så bra =).

Attacker efter attacker avlöser varandra. Är så jävla trött på detta nu. Känns som jag är en jävla pillerkärring som måste käka piller för att komma upp ur sängen på morgonen. Känner inte igen mig själv längre. Min stackars familj som får stå ut med mig med mina depritioner. Min underbara man som får
göra näst intill allt då hans fru bara sitter i sitt hörn som ett jävla kollo.
Vad har orsakat detta nu då? Jo allt mellan himmel och jord. Är så jävla trött på denna arm som har förstört hela mitt jävla liv. Ja jag vet att jag ältar det men ibland blir man extra påmind. Sedan är det dessa jävla moppar som det bara är fel på hela jävla tiden. Vi köpte nya för att dem skulle fungera. Visst dem var billiga men det hade varit bra ifall dem hade fungerat felfritt första veckan i alla fall. Sedan var det grillning uppe på Eklövet häromdagen för folk som bor här i Lövgärdet och som vanligt när alla jävla inavlade personer på detta ställe möts i en stor klunga så blir det ett jävla liv. Mest ifrån Alex familj mest hans mamma. Ja det är ingen hemlighet att vi har rykt ihop x antal gånger under åren som har varit. Tål inte denna människa
 men försöker endå hålla god min då det är Alex mamma.
Sedan hjälper det ju inte att andra folk som avskyr varandra samlas på ett litet ställe för att försöka ha trevligt och så är det alkohol med i bilden. Timmarna gick och tillslut så exploderade Alex på sin mamma för att hon är en sådan jävla jubelidiot rent ut sagt och på nåt sätt så blir man indragen jag som
inte har sagt en flaska till henne under kvällen. När en sak startar så startar allt och jag står fast vid att hon har berövat Alex på en normal uppväxt för hon är sjuk i huvudet och Alex är inte så förtjust i sin mamma heller. Ja i alla fall det brukar ju heta att faller en så faller alla och det kan man väl säga att kvällen slutade så. Blir så jävla less. Jag och Jim som knappt umgås med nån blir inblandade i allt och ingenting. Och vissa personer som drar upp gammalt hela tiden. Lev i nuet vet jag. Det var 9 år sedan jag och Alex gick isär. Jag
och Jim har levt tillsammans i 8 år vi har varit gifta i 4 år. Jag bryr mig inte om Alex jävla familj. Jag är lycklig nu och att jag och Alex har valt att fortsätta att vara vänner har ingen annan med att göra. Men för vissa bla hans familj så svider det så jävla mycket…. Vänta bara när dem får reda på att jag blir gudmor till lilla Victor då har dem nåt att prata om. I alla fall efter denna kväll så fick Jennie och Alex nog och har nu hittat en lgh i Dingle. Vet ju att dem har pratat om det länge att dem vill flytta dit men dem har inte letat super mycket men detta tog priset. Så om allt går vägen för deras del så flyttar dem 1 sep. För att komma undan alla inavlade jävlar här. Kan ju säga att mitt hjärta brast när dem berättade att dem hade hittat lgh. Förstår att dem
vill flytta dit. Jag vill också flytta till Dingle saknar det så och nu när dem ska dit så vill jag ju det inte mindre. Jag har mina ”riktiga” vänner där uppe. Min bästa vän bor där uppe. Maria som bla är mamma till mitt första gudbarn. Träffar dem så sällan. Saknaden efter dem är oändlig. Att inte få träffa dem när jag vill och Jonathan som hinner glömma av mig mellan varje besök. Och nu ska två av mina bästa vänner här nere flytta upp med mitt andra gudbarn. Känner mig så otillräcklig. Drömma kan man göra att vi också kommer dit inom en ”snar” framtid. Vad som måste klaras av här nere först är att Tira ska bli min helt och
hållet. Att vi vet vad som händer med grönsaken mig. Och se om vi kan ordna jobb
till Jim där uppe. När dessa tre saker är fixade så finns det inte mycket som
håller kvar oss här nere. Mitt i all skit så får jag inte glömma att min högst älskade prins har fyllt 8 år.
Min älskade Gustav du har förgyllt mitt liv under alla dessa år. Är så glad att ha dig i mitt liv. Tänk vad tiden går fort. 8 år sedan du stal mitt hjärta. Och så under folk varför man har djur. Dem ger dig så mycket kärlek och överger än aldrig. Utan dem hade jag nog inte levt idag. Vissa dagar känns det som om Jim
hade haft det bättre utan mig också. Så han kunde få leva hans liv utan att ta hand om mig. Vissa dagar känns det som om det är bättre att stänga av allt som jag gjorde efter pappa dog. Efter det när jag inte kände nåt. Jag kunde inte gråta. Jag kunde inte känna och jag bara så jävla elak mot folk. Det kanske hade varit nåt att ramla dit igen för nu kan det inte finnas många tårar kvar att rinna.
Brinn så länge du lever.
Brinn så alla kan se det.
Låt ingen få släcka din glöd.
Vägra vara levande död.