Nu var det väldigt längesedan jag skrev sist och jag vet inte riktigt vart jag ska börja då tankarna bara snurrar och jag vet inte vilket ben jag ska stå på..
Söndagen den 8 sep så var det dop i Kvilles kyrka för mitt älskade gudbarn Victor. Så underbart att få träffa hela familjen Röjdvall igen. Samtidigt med sorg i hjärtat att veta när jag inte får träffa dem igen.
Tira är inne på sin tredje vecka och vi tror på att hon är dräktig. Inga direkta tecken så men känslan säger att hon är eller om det är hoppet. Jag älskar denna prinsessa och för jag gör det så hoppas jag att hon är dräktig och får flytta ner till Birgitta i ett par veckor hade varit super för oss alla. För just nu när jag mår som jag mår så kan inte jag ge henne det hon behöver. Jim gör det så det går ingen nöd på henne. Men jag vill kunna ge mer och fortsätta med vårat som vi alltid har haft det innan hela min kropp kollapsade och jag var tvungen att ge så mycket mer ansvar till Jim. Det känns inte alls bra.
Igår mådde min kropp såpass bra så jag följde med Jim och vovvarna en sväng upp till sjön. Det gick inte fort men jag klarade det. Kändes så skönt för själen att klara en sån liten sak som alltid har varit en självklarhet. Samtidigt att se hundarna springa av sig och bara vara. Se hur dem njuter av livet. Det är precis så här jag alltid vill att det ska vara.
Imon så blir Kalle Chutney kullen redan 9 veckor. Bjuder på 8 veckors bilderna. En är bokad och en stannar i katteriet och två är fortfarande till salu. På onsdag ska vi åka och hälsa på så man äntligen kan få klämma och känna lite själv =)
Kalles och Mimmis bebisar är redan 2,5 vecka och äntligen har jag tagit mig ork att sno lite bilder av Camilla för att bjuda på. Mer bilder finns på Camillas och Kristinas hemisidor. Titta under mina planer.
Camilla har valt att behålla underbara Winterfell som sin nya avelshona. Hon är så snygg och redan har hon ett underbart temprament väldigt framåt och kelsjuk =) Den andra tjejen flyttar till Frölunda och Camilla har blivit lovad att få ställa henne oxå då hon är så snygg. Ena hanen flyttar till Stockholm och är oxå tänkt som utställningskatt. Så nu är det bara en liten hane kvar. Det finns några som har lämnat intresse på honom. Men det är som sagt ingen brådska dem är inte så gamla än.
Sedan vad som har hänt med mig är att både psyket och kroppen har lagt av och jag blir sur och tvär och frustrerad och jag spottar ofta över Jim och Andreas. Känns inte alls bra men ibland ger jag bara upp och orkar inte slåss för saker och ting längre. Frustrationen att inte veta vad det är som händer med mig just nu tär i in i helvete på mig rent ut sagt.
Fredag morgon när jag skulle kliva upp ur sängen så vek sig knäna och jag stöp. Fan inte nu igen och tårarna kom. Knäna har bråkat med mig i många år men jag har inte ramlat på ett år och sist var i trappan här på vanilj. Har varit så glad att knäna inte har bråkat på ett helt år med mig. Handlederna har oxå börjat göra ont på mig. Varför vet jag inte men som sagt en olycka kommer inte ensam. Kl 8 på morgonen hade jag en teletid med läkaren då vi skulle diskutera mina prover. Dessa visade ingenting och jag bröt ihop och frågade vad fan är det som händer med mig och berättade ang knäna och handlederna och fötterna gör fortfarande så jävla ont att jag gråter varje kväll av smärta bara för att jag har rört mig lite. Rädslan av att inte veta vad som händer den är värst. Smärtan kan jag ta men psykiskt så går det inte längre....
Fick en akut tid till honom kl 11. Det tog mig en kvart att gå hemifrån ner till centrum. Tur att Jim min älskade ledsagare följde med. Läkaren klämde och kände och jag ordagrant skrek av smärta när han tryckte på vissa triggepunkter. Vänster sida från topp till tå är värre än höger. Trots att dem förra proverna inte visade nåt reumatiskt så ska jag ändå utredas för det då han pratade om fibro och nåt annat jag inte kom ihåg vad det hette. Så det blev mer blodprover att ta. Sedan väntar jag nu på kallelse ifrån röntgen för att göra ett ultraljud på mina hälsenor för att se om det är nåt där som gör att fötterna krånglar. Det tror inte jag då det är mest under fötterna jag har ont. Sedan ska jag få en kallelse till en reumatolog som ska gå igenom mig och sedan ska jag bli indragen i ett team av psykolog arbetsterapeut och sjukgymnast. Så skönt att bli tagen på allvar men som sagt att inte veta att tester visar att allt är bra skrämmer mig mest.
Sedan fick jag reda på att FK har kontaktat läkaren för att få reda på lite mer i detalj vad jag klarar och inte klarar. Visste att jag skulle höra nåt ifrån dem nån gång efter sommaren. Så ska man se det så så är det tur att all denna skit kommer just nu..... Man får vara glad för det lilla säger dem som inte vet ett skit....
Söndagen den 8 sep så var det dop i Kvilles kyrka för mitt älskade gudbarn Victor. Så underbart att få träffa hela familjen Röjdvall igen. Samtidigt med sorg i hjärtat att veta när jag inte får träffa dem igen.
Tira är inne på sin tredje vecka och vi tror på att hon är dräktig. Inga direkta tecken så men känslan säger att hon är eller om det är hoppet. Jag älskar denna prinsessa och för jag gör det så hoppas jag att hon är dräktig och får flytta ner till Birgitta i ett par veckor hade varit super för oss alla. För just nu när jag mår som jag mår så kan inte jag ge henne det hon behöver. Jim gör det så det går ingen nöd på henne. Men jag vill kunna ge mer och fortsätta med vårat som vi alltid har haft det innan hela min kropp kollapsade och jag var tvungen att ge så mycket mer ansvar till Jim. Det känns inte alls bra.
Igår mådde min kropp såpass bra så jag följde med Jim och vovvarna en sväng upp till sjön. Det gick inte fort men jag klarade det. Kändes så skönt för själen att klara en sån liten sak som alltid har varit en självklarhet. Samtidigt att se hundarna springa av sig och bara vara. Se hur dem njuter av livet. Det är precis så här jag alltid vill att det ska vara.
Imon så blir Kalle Chutney kullen redan 9 veckor. Bjuder på 8 veckors bilderna. En är bokad och en stannar i katteriet och två är fortfarande till salu. På onsdag ska vi åka och hälsa på så man äntligen kan få klämma och känna lite själv =)
Kalles och Mimmis bebisar är redan 2,5 vecka och äntligen har jag tagit mig ork att sno lite bilder av Camilla för att bjuda på. Mer bilder finns på Camillas och Kristinas hemisidor. Titta under mina planer.
Camilla har valt att behålla underbara Winterfell som sin nya avelshona. Hon är så snygg och redan har hon ett underbart temprament väldigt framåt och kelsjuk =) Den andra tjejen flyttar till Frölunda och Camilla har blivit lovad att få ställa henne oxå då hon är så snygg. Ena hanen flyttar till Stockholm och är oxå tänkt som utställningskatt. Så nu är det bara en liten hane kvar. Det finns några som har lämnat intresse på honom. Men det är som sagt ingen brådska dem är inte så gamla än.
Sedan vad som har hänt med mig är att både psyket och kroppen har lagt av och jag blir sur och tvär och frustrerad och jag spottar ofta över Jim och Andreas. Känns inte alls bra men ibland ger jag bara upp och orkar inte slåss för saker och ting längre. Frustrationen att inte veta vad det är som händer med mig just nu tär i in i helvete på mig rent ut sagt.
Fredag morgon när jag skulle kliva upp ur sängen så vek sig knäna och jag stöp. Fan inte nu igen och tårarna kom. Knäna har bråkat med mig i många år men jag har inte ramlat på ett år och sist var i trappan här på vanilj. Har varit så glad att knäna inte har bråkat på ett helt år med mig. Handlederna har oxå börjat göra ont på mig. Varför vet jag inte men som sagt en olycka kommer inte ensam. Kl 8 på morgonen hade jag en teletid med läkaren då vi skulle diskutera mina prover. Dessa visade ingenting och jag bröt ihop och frågade vad fan är det som händer med mig och berättade ang knäna och handlederna och fötterna gör fortfarande så jävla ont att jag gråter varje kväll av smärta bara för att jag har rört mig lite. Rädslan av att inte veta vad som händer den är värst. Smärtan kan jag ta men psykiskt så går det inte längre....
Fick en akut tid till honom kl 11. Det tog mig en kvart att gå hemifrån ner till centrum. Tur att Jim min älskade ledsagare följde med. Läkaren klämde och kände och jag ordagrant skrek av smärta när han tryckte på vissa triggepunkter. Vänster sida från topp till tå är värre än höger. Trots att dem förra proverna inte visade nåt reumatiskt så ska jag ändå utredas för det då han pratade om fibro och nåt annat jag inte kom ihåg vad det hette. Så det blev mer blodprover att ta. Sedan väntar jag nu på kallelse ifrån röntgen för att göra ett ultraljud på mina hälsenor för att se om det är nåt där som gör att fötterna krånglar. Det tror inte jag då det är mest under fötterna jag har ont. Sedan ska jag få en kallelse till en reumatolog som ska gå igenom mig och sedan ska jag bli indragen i ett team av psykolog arbetsterapeut och sjukgymnast. Så skönt att bli tagen på allvar men som sagt att inte veta att tester visar att allt är bra skrämmer mig mest.
Sedan fick jag reda på att FK har kontaktat läkaren för att få reda på lite mer i detalj vad jag klarar och inte klarar. Visste att jag skulle höra nåt ifrån dem nån gång efter sommaren. Så ska man se det så så är det tur att all denna skit kommer just nu..... Man får vara glad för det lilla säger dem som inte vet ett skit....
RSS Feed